Källa: Byalagsarkivet
När Ljuset Kom
Så skulle vi då äntligen få det efterlängtade ljuset. Montörerna August Vide, Ola i Täppa, Robert i Änga och Friden på Lövåsen, hade länge gått i stugorna och monterat. Allt var klappat och klart för att provköra. -O så ljust det blev, det lyste upp alla vinklar och vrår, bort med allt fotogen och karbidos.Så tänkte vi denna för bygdens folk så efterlängtade dag, den 17 mars 1918.
Mor och jag voro ensamma hemma, förmiddagen gick och klockan blev halv tolv. Jag stod vid bordet och arbetade smör och lampan hängde rakt över mig i taket. Nu började ett förfärligt oväsen i lampan .Det lät som den mest skrälliga motorcykel och plötsligt började det ryka och taket svartnade runt om..Mor och jag blevo mycket skräckslagna och mor tog en skopa vatten och slängde upp mot taket. ”Vi måste ha tag på Vide”, sade mor, skynda dig i väg och skaffa hjälp, det brinner snart.
Jag sprang iväg men först skulle jag höra hur det var på Östtomta och kom just lagom för att se Frits bära ut hembiträdet Klara Därnole från ladugården. Där hade det börja brinna i ladugården och Klara hade slängt på vatten och fått en stöt. Jag trodde Klara var död, och det trodde nog mor Ida också, för hon skrek förtvivlat: ”Klara, Klara”!
Nu slog en eldslåga ut från intaget i väggen och korna släpptes ut.. Benen vill nu inte bära längre, men det var att skynda vidare och skaffa hjälp. När jag kom till Torpåsbakken, fick jag se Einar på Nytomta ute på gårdsplanen och jag skrek på honom att båda folk, ”dä bränner hemma och på Östtomta”. När jag kom tillbaka kom just Maria i Haget springande och gråtande sade hon, ”Dä bränner hemma, hästarna ligger döda i stallet och drängen Viktor feck en stöt av stallnökkeln, så han stöp baklänges”. ”Vi skulle ha fatt på Vide ,” sade hon.
Nu kommer vi att tänka på ladugården och skyndade dit. Vi sågo inget för rök, men efter en lång stund, när det blev tvärdrag, kunde vi se konturerna av korna. Där var monterat med blykabel och den hade smält. Nu kom Vide och han slog isär i alla transformatorerna och vi hade säkert honom att tacka för att inte hela Perserud brann upp. Så kom Mari på Lillåsen och Ragnhild på Nytomta med varsin hink och allt flera strömmade till för att hjälpa till med släckningen. Det var så varmt på ladugårdsvinden så det blev ett fasligt vattenbärande i alla tre stugorna. Artur på Lillåsen tog en stege och klippte av ledningen till ladugården och Hjalmar på Nytomta sändes till kraftstationen för att säga till maskinisten Petter Nyberg att slå av strömmen.
Han tyckte det gick så tungt och konstigt och hade ringt Arvikaverken och varskott detta, men där svarades endast ”Kör”. Högspänningsströmmen hade kommit i ljusledningen och transformatorn kolade upp som en mila.
Vide och Robert hade kokat oljan i lillstugan på Gärdet. Vide tyckte den var för dålig och delgav disponent Brunskog sina farhågor att släppa på strömmen, men disponenten svarade: ”Det ger jag fan i -släpp på bara.”
Efteråt kom disponent Brunskog för att bese ramponeringen och Petter Elofsson, Östtomta tog först emot honom, som han efteråt sade väldigt harm. ”Snälla Elofsson”, började disponenten men avbröts. ”Va är du för en stackare som bär däg åt på detta vise, du vesste att olja va dålig, men du skulle väre tåcken kär….skäms du inte ett enda dugg utan vill ha oss Persinger som försökskaniner.” Mor tog också emot honom på sitt inte allra bästa humör. ”Var mor rädd”, frågade disponenten. ”Dä va att e fråge dä om en va rädd” svarade mor, ”dä kan jag tale om för disponenten, att skall det gå te på detta vise å få ljus, se döger dä ljuse vi hade”. ”Vi hade endast en nådig försyn å tacke för att här inte spillts nö´männskoliv”. ”Mor skall inte behöva vara rädd mer” sa disponenten och klappade henne vänligt på axeln. ”Detta skall aldrig behöva upprepas” Det gjorde det inte heller, men på grund av materialbrist dröjde det en rundlig tid innan ”Ljuset”återkom.
